Bedre og bedre
Söndag kväll och midsommarhelgen är snart över. Vi firade fredagen lugnt med ett eftermiddagsbesök framme vid Örsås Hembygdsgård där det traditionsenligt var dans kring stången och kakkalas. Det var jag, Sven, Vidya och pappa som tillsammans styrde kosan mot kaffedoften. Mamma var redan där och hjälpte till med att servera. Vi träffade en massa gamla Örsås-bor som man växt upp med och trots regnet så hade vi riktigt mysigt uppe i hembygdsstugan där vi satt och snackade och fikade i säkert en timma. På kvällen kom Vidyas mamma Birgitta hit och vi åt jättegod lax med potatis och sås och sen såklart jordgubbstårta efteråt :) Det vart ingen nubbe för min del eftersom Citodon kanske inte är det bästa att mixa med?! Lite trist, men samtidigt skönt! Jag är så glad över att operationen är gjord och allt gått så bra så det är strunt samma att man inte fick dricka sprit i fredags.
Annars så mår jag okej och nu är svullnaden nästan borta. Det är liiiite kvar på högersidan men knappt synligt. Jag är helt förundrad över hur snabbt det gått bort, med tanke på att jag föreställde mig veckor av svullnad. GÖTT å slippa! Jag vart en aning grön-blå på undersidan hakan, typ ner på halsen, men det syntes bara om man vinklade upp huvudet. Kort och gott; jag har klarat mig bra från att se för taskig ut :) Värken är ju en helt annan femma. Vaknar fortfarande på nätterna av smärtan och måste ta värktabletter. Det blir ju bra när man tagit dem men det slår liksom aldrig fel - det händer varje natt! Dagarna funkar fint, jag tar det lugnt och anstränger mig inte, vilar och äter.
Sven har ju varit här sedan i tisdags men idag åkte han tillbaka till Stockholm. Trist :( Men det har varit jättekul att ha honom här! Om allt går väl och mina återbesök ser bra ut så ses vi nog igen nästa helg.
Mamma påminde mig innan om hur mycket vi planerade alla soppor vi skulle laga när jag var här hemma och vi hade framme kokböcker och jag hade letat recept på nätet. Inte en enda soppa har vi lagat!!! Jag har ätit ris, pasta, potatismos, kyckling, köttfärssås, lax, torsk, ja, en massa olika rätter sen jag kom hem. Jag tror att maten är en stor förtjänst att jag repat mig så snabbt - jag har fått i mig mycket näring och det gör ju att kroppen läker fortare.
På onsdag ska jag till Käkkirurgen och på torsdag till Tandregleringen. Blir intressant att se vad de har att säga... Hmm, kom på? Det kanske är dags att publicera lite bilder snart :)
Första veckan avklarad
För exakt en vecka sedan hade jag som mest ont. Då låg jag och inte visste vad jag skulle ta mig till, kunde inte somna, inget blev bättre, allt var bara helt galet! Tack och lov tillhör det historien och jag kommer aldrig mer behöva ha den sortens smärta.
Just nu känns allt helt okej, men jag måste äta värktabletter, annars skulle det inte funka. De gör mig lite trött så det blir mycket vilande men i övrigt tycker jag att jag är förvånansvärt pigg. Jag har kommit igång med maten; åt t.ex. makaroner och köttfärssås till lunch! Allt är ju dock begränsat till välllldigt små bitar eftersom jag bara kan öppna munnen en halv centimeter.
Dagarna ser rätt så lika ut - vaknar vid åtta-nio och tar en värktablett, går upp och dricker en näringsdryck till frukost, sen tar det lugnt, vilar fram till lunch och då äter jag oftast mat och inte näringsdryck. Vid 14-tiden brukar jag börja få ont så då är det dags för en ny tablett, då blir man dåsig och somnar en stund. När klockan närmar sig 18 så kommer min storhetstid :) Då blir jag pigg! Eller pigg och pigg, men då mår jag som bäst, har inte sån värk och är inte trött. Jag är vaken till 22-23 och då är det dags för dagens sista tablettintag och jag somnar skönt. MEN nätterna är skit! Vaknar vid 03-04 och måste ta värktabletter, för då är det kämpigt. Så fort de har börjat verka så kan jag somna om. Det är väl mitt dygn det!
Jag var på återbesök i måndags och de är mycket nöjda med operationen. Röntgenplåtarna ser bra ut och, ja... Allt har gått kanon! Det är ju skönt att veta. Nu vill man ju bara att läkningsprocessen ska gå lika smidigt...
Igår kom min Sven hit! Han har tagit ledigt och ska vara här t.o.m söndag. Det är så kul att ha honom här! Midsommar firas hemma på lugnaste sätt, med Sven, mamma, pappa och Vidya. Det blir nog kanon tror jag. Alldeles lagom.
Tack till alla som skriver och kommenterar här på bloggen, det är jättekul att se att ni läser! :) Mer sånt! Hoppas ni får en hejdundrans midsommar (om vi inte hörs innan dess...)
...och på den tredje dagen; IVRIG!!!
Nu! På en gång! Snabbt! NUUUUUUUUU vill jag att svullnaden ska gå bort, värken ska försvinna och jag ska kunna äta allt. Så frustrerande!!! Jag försöker intala mig själv att det tar tid och att det blir bättre och bättre... Det är svårt för man vill liksom kunna lägga allt bakom sig, på momangen!
Igår e.m. kom jag hem från sjukhuset. Det var helt underbart att lämna avdelningen. Jag var riktigt deppig igår, såg inte framåt och allt bara kändes åt helvete. När jag sen satte min fot här hemma på Källäng var det som att all ångest bara försvann. Idag är jag väldigt väldigt trött, men glad att inte ligga på sjukhus längre. Jag flyttades från Postop till Öron-näsa-hals i torsdags f.m. Postop ligger man ju på direkt efter operation, så där har de ju stenkoll på en, med en massa apparater som läser av andning och hjärtat etc. För det är ju alltid mest risk att det ska hända något under det första dygnet... Så när torsdagen kom så rullades jag upp på ÖNH. Där hamnade jag i ett rum tillsammans med tre damer. En var född 1909, 1928 och den tredje var kanske mellan 80-85 år. De två äldsta var riktigt dåliga och kändes som att de i princip låg för döden. Det gör ju inte saken mycket mer munter...
Läkaren tog bort gummibanden igår! Något jag blev förvånad, men jätteglad för! Trodde att jag skulle vara ihopbunden i flera veckor men tydligen inte. Jag kan ju dock inte öppna munnen mer än några millimeter pga att det gör för ont men jag slipper äta ur sugrör och kan avancera till sked :) Det blir ju dock väldigt söligt när jag äter, som en bebis typ. Metoden att stoppa in i munnen och det som inte kommer in skrapar man bort från läppen och äter sen, det är något jag anammat. Haha, fan va läskig jag låter...
Nu ska jag äta lite glass. Måste äta! Har gått ner från 61 kg till 57 kg men börjar jag bara äta så kommer jag nog sakta men säkert gå upp i vikt igen. Nu går ju all energi åt till att läka läka läka så ju mer jag äter, desto snabbare läker jag.
Ur onsdagens handskriva anteckningar...
Nu är klockan 18.05 och det är först nu jag känner mig någorlunda klar i knoppen. Har minnesluckor från när jag lades på operationsbordet. Minns att jag hade på mig en blå mask över munnen (syrgas) men att jag sett narkosläkaren och kirurgen minns jag inte! Men jag kan med all säkerhet säga att de hållit på med mig för jag känner mig helt överkörd och ser ut som värsta sortens monster!!!Har haft svårt att sova nu på e.m., hade sådana JÄVLA smärtor, HELT SJUKT ONT! Jag kommer ihåg att jag vaknade vid13-tiden och hade så ont att jag inte visste var jag skulle ta vägen. De frågade smärta mellan 1-10 och jag bara "TIO! TIO!" De gav mig smärtstillande och jag kände mig inte bättre. "MER! MER!" Och jag fick mer. Kändes inte bättre "MMMMMMMMMMEEEEEERRRRRRR!!!" Och jag fick mer. Då gick smärtan ner till typ... Åtta kanske?! Knappt märkbart men tursamt nog blev jag slö och med lite P1-radio på låg volym somnade jag... Va skönt! Vaknade till när Christer Ström och Eva Lena (överläkaren + sköterskan) kom och tittade till mig; allt hade gått kanon. JO TACK! Med ett så svullet fejja förväntar man sig det!!! De sa att de kommer förbi en stund imorgon igen. Blev jätteglad av att se dem :)
Kusin (!) Vidya har så klart varit och besökt mig men minns inte vad klockan var då. Det värmde att hon kom. Jag minns att jag höll hennes hand. Hon kom när jag hade som mest ont så jag låg bara och tittade typ, orkade inte prata...
Jag har varit uppe och kissat och det gick fint. Jag var inte så skakig som jag trodde. MEN VA SVULLEN JAG ÄR!!! Som sagt; monster... Blir nog bra på sikt...
Ringde Sven vid 17-tiden. Fick låna en bärbar telefon av sköterskorna på avdelningen. Blev så lycklig av att höra hans röst! Vi pratade inte så länge, orkade inte "prata" mer. Mamma har också ringt. Hon sa att de ska hälsa på mig ikväll men minns inte vilken tid hon sa. Det återstår att se.
Nu har jag fått en tv av sköterskorna som jag kan kolla på. Skönt.
I samma rum här på Postop. ligger tre eller fyra andra (ser inte hela rummet!). Vet inte vad de har opererats för, jo, en har cancer. De är iaf mycket äldre, kanske 70-80-90 år.
Nu blir allt som jag skriver rätt så osammanhängande, men jag vill bara får ner allt på papper. Skriver mer imorgon.
Efter många om och men...
... så återstår det bara 17 timmar till jag läggs på operationsbordet. OM det nu blir av, man kan aldrig vara 100% säker. I eftermiddag hände ytterligare en grej som fick mig att tvivla...
Det var nämligen som så att jag flög från Sthlm i f.m. till Göteborg där min pappa hämtade mig. Han bjöd mig på lunch, och därefter begav vi oss hemåt för att leta upp en sjö där man kunde doppa sig lite i. När vi sitter i bilen påminner pappa mig om att ringa till Borås Lasarett (eller, Södra Älvsborgs Sjukhus...), för att höra med dem om det är okej att komma in kl. 20.00 ikväll istället för 19.00 som det står på kallelsen. Sagt och gjort- jag ringde. Blev kopplad hit och dit innan en sköterska gav mig beskedet att "Vi har inte plats för dig i natt Louise, du får komma in imorgon istället". JAHA?! Jag: "Hade ni tänkt ringa och berätta det här eller hade man fått det beskedet ikväll när man åkt in?!" Det är ändå åtta mil tur och retur. Jo, ja, det hade de väl tänkt göra, ringa och berätta det alltså, men det kändes i princip som "Ja, va bra att du ringde! När jag ändå har dig på tråden, vi har inte plats för dig i natt". När jag sedan frågar om det blir någon operation över huvud taget, får jag till svar: "Ja, änsålänge är du ju inte struken, men man vet aldrig".
Jag tycker bara att det är så mysko. Att det är ont om pengar i sjukvården och det finns värre fall än en sned käke, men ändå! Jag då! Jag som ställer mig in på det här! Nu är det ingen stor grej, och efter att jag förklarat för dem att jag har epilepsi och att jag känner mig stressad över att gå upp tidigt imorgon bitti för att åka in till Borås, när jag inte ens får äta efter ikväll. Jag vet inte, men det känns inge bra... De ordnade i alla fall ett rum åt mig på Patienthotellet (Hilton?!), där jag får ligga över natten. Tack så mycket, det var snällt.
Nu väntar jag på att mamma ska komma hem, så drar vi in till Borås och äter något smarrigt, för att sedan åka upp och hämta nyckeln till rum nummer 6. Nästa gång jag skriver kommer jag inte må så bra men då kommer det vara gjort och det kommer att finnas mycket att berätta! Håll tummarna för mig...
Fridens.
Ja jisses...
I morse var det dags att besöka tandregleringen i Borås. De satte in vad de kallar för krokar och tog en sista titt på mig innan operationen. Det gick bra och jag gick därifrån med värk men också ett leende på läpparna "Snart är det ju dags!" Sätter mig på en buss och ska åka hem. När jag nästan nått fram så ringer ett hemligt nummer på min mobil. Det var den trevliga sköterskan på käkkirurgen. Va kul att hon ringde tyckte jag! Men strax därefter, när jag under en hundradels sekund tänkte till, kändes det inge bra alls. Vad ville hon?! Kolla läget? Ta en fika? Nja, knappast. "Det blir ingen operation på torsdag Louise..."
VA???
Tankarna rusar runt, vad har hänt, varför, hur länge ska jag vänta; till hösten? Har de ångrat sig?!! Får sådan här hända egentligen?!
De har tydligen inte fått tag i någon narkosläkare på den planerade tiden. Jaha? Bokar man inte det när man bokar operationstid med patienten? Hon förklarade sig och bad som hemskt mycket om ursäkt (något hon ju såklart inte är skyldig till, men hon är ju The Messenger). Det har blivit uppskjutit till nästa onsdag, dvs. den 13:e. HELT OKEJ ÄNDÅ! Det kunde varit värre... Mardrömmen hade ju varit om man skulle fått vänta till hösten. Då vet jag inte vad jag hade gjort? Jag hade nog blivit helt knäckt. Men man måste alltid tänka på att det finns folk som har det värre, patienter som ligger dödssjuka som behöver en narkosläkare mer än vad jag gör. MEN... Det är ju fortfarande... Konstigt. Jag har ju varit så inställd på det här, jobbat min "sista" dag på länge, packat alla grejer, planerat dagarna... Och så pajar allt?! Det bästa med allt är att jag åker till Stockholm imorgon igen och stannar till måndag. Då får jag spendera nästan en hel vecka med Sven! Så så värst illa är det inte. Det känns bara snopet. Men efter att få ha tänkt igenom allt under eftermiddagen så är jag ändå positiv till det. Har dock skitont i munnen efter att de har spänt tandställningen och de där krokarna skaver som.........................
Nu så återstår det lite packande för att imorgon åka tillbaka till Stockholm och jobba torsdag, fredag, måndag. Men också för att njuta av att vara ledig onsdag, lördag och söndag. Hoppas på sol!
