Mitt käkäventyr

... så återstår det bara 17 timmar till jag läggs på operationsbordet. OM det nu blir av, man kan aldrig vara 100% säker. I eftermiddag hände ytterligare en grej som fick mig att tvivla...

Det var nämligen som så att jag flög från Sthlm i f.m. till Göteborg där min pappa hämtade mig. Han bjöd mig på lunch, och därefter begav vi oss hemåt för att leta upp en sjö där man kunde doppa sig lite i. När vi sitter i bilen påminner pappa mig om att ringa till Borås Lasarett (eller, Södra Älvsborgs Sjukhus...), för att höra med dem om det är okej att komma in kl. 20.00 ikväll istället för 19.00 som det står på kallelsen. Sagt och gjort- jag ringde. Blev kopplad hit och dit innan en sköterska gav mig beskedet att "Vi har inte plats för dig i natt Louise, du får komma in imorgon istället". JAHA?! Jag: "Hade ni tänkt ringa och berätta det här eller hade man fått det beskedet ikväll när man åkt in?!" Det är ändå åtta mil tur och retur. Jo, ja, det hade de väl tänkt göra, ringa och berätta det alltså, men det kändes i princip som "Ja, va bra att du ringde! När jag ändå har dig på tråden, vi har inte plats för dig i natt". När jag sedan frågar om det blir någon operation över huvud taget, får jag till svar: "Ja, änsålänge är du ju inte struken, men man vet aldrig".

Jag tycker bara att det är så mysko. Att det är ont om pengar i sjukvården och det finns värre fall än en sned käke, men ändå! Jag då! Jag som ställer mig in på det här! Nu är det ingen stor grej, och efter att jag förklarat för dem att jag har epilepsi och att jag känner mig stressad över att gå upp tidigt imorgon bitti för att åka in till Borås, när jag inte ens får äta efter ikväll. Jag vet inte, men det känns inge bra... De ordnade i alla fall ett rum åt mig på Patienthotellet (Hilton?!), där jag får ligga över natten. Tack så mycket, det var snällt.

Nu väntar jag på att mamma ska komma hem, så drar vi in till Borås och äter något smarrigt, för att sedan åka upp och hämta nyckeln till rum nummer 6. Nästa gång jag skriver kommer jag inte må så bra men då kommer det vara gjort och det kommer att finnas mycket att berätta! Håll tummarna för mig...

Fridens.